Han kommer in i rummet med både mössa och uppdragen luva. Jag frågar om han kan tänka sig att dra ner luvan, och det gör han. Sedan får han ett papper med texten han ska framföra på scen när Han Kang besöker Rinkeby bibliotek. Orden är på engelska och han läser den korta texten högt flera gånger. Vi justerar uttal, betoning, hastighet. Han står framför mig, som på scen, läser högt.

Så efter kanske tredje eller fjärde gången tittar jag på honom och säger att det är en fin text han skrivit. Han möter min blick och där i hans ansikte tar ett försiktigt pojkleende form.

– Va? Har jag skrivit det här?

– Ja, det är din text. Kommer du inte ihåg lektionen när vi skrev det?

Han nickar, jo visst minns han. Jag förklarar att det är hans text som vi har fått hjälp att översätta till engelska. Det är en enkel text, men i den ryms också något stort. Några av orden har han lånat av Han Kang, efter att ha studera hennes sätt att skriva. Genom skrivandet har han gjort hennes ord till sina egna, byggt sin egen bild av världen med hjälp av dem.

Va? Har jag skrivit det här? Ja, det är dina ord nu.

Han slutar inte le, tvärtom blir det sköra pojkleendet allt större. Han läser texten igen, sina egna ord, och den här gången bär hans röst på något större. En upptäckt. Texterna – Han Kangs och hans egen – har lett honom fram till en plats där han fått syn på något han inte visste om sig själv.

*

Senare drar han sig ur, vill inte läsa sin text på scen. Men orden tillhör alltjämt honom, liksom leendet.

Text: Annelie Drewsen, författare och projektledare för Nobel i Rinkeby och Tensta