Sista lektionen med årskurs 9 på Enbacksskolan om Han Kang och hennes verk. Vi har nyss läst texten Spädbarnsskjorta ur ”Den vita boken”, översatt till svenska av Anders Karlsson och Okkyoung Park. På två sidor berättar Han Kang om en kvinna som ensam föder ett barn. Under värkarbetet syr hon en liten skjorta och klär den lilla blodiga flickan i den. Kvinnan ber till Gud att barnet ska överleva. Efter en timme öppnar barnet ögonen, efter två timmar dör det. ”Min mor låg på sidan med det döda barnet i sin famn och kände hur den lilla kroppen blev kallare. Nu grät hon inte längre.”

Tillsammans med Katarina Lycken Rüter, Anna Lindgren och mig har klassen redan läst utdrag ur flera av Han Kangs böcker. De har läst fasansfulla avsnitt om massakern i Kwangju 1980 ur ”Levande och döda”, men också om den lilla pojken som drar sin mamma mot ljuset. De har reflekterat över vad som gör en människa mänsklig. De har närläst stycken om snö ur ”Jag tar inte farväl” och ”Den vita boken” och lånat ord från Han Kang för att skriva egna texter om när den första snön faller. De har funderat över Svenska Akademiens motivering som tar fasta på Han Kangs ”intensiva poetiska prosa”, ”historiens trauman” och ”människans sårbarhet”.

Nu är det alldeles tyst och vi tänker på mamman med det döda barnet i sin famn. Varför gråter hon inte längre? Var är pappan? Varför kallade hon inte på hjälp? Vissa svar finns i texten, men ibland krävs det att man går tillbaka och läser igen. Flera elever säger att kvinnan är ensamstående, vilket inte riktigt stämmer med texten. Vi diskuterar skillnaden mellan att vara ensam i en viss situation och att vara ensamstående. Orden får betydelse för hur man ska förstå texten. Vi hjälps åt att ta reda på mer om det vi läst.

Andra frågor vänder sig mot oss, läsarna. En blick mot den egna handflatan berättar hur stort det nyfödda barnet var. En tanke på den kvinna i bekantskapskretsen som också förlorat ett barn blir en påminnelse om att detta inte bara sker långt borta. Människans sårbarhet finns även här, hos oss. I en grupp med fyra pojkar visar det sig att alla känner någon som har förlorat ett nyfött barn. Vi möts i tystnaden. Livet och döden, så nära.

Vi avslutar med att läsa ännu ett stycke ur ”Den vita boken”, där bokens berättarjag vänder sig till sin döda storasyster som bara blev två timmar.

”Så hade du levt vidare efter de där första timmarna, skulle jag inte leva nu.

Mitt liv innebär att ditt är omöjligt.

Det är endast i glipan mellan mörker och ljus, i den blåaktiga springan, som vi kan komma varandras ansikten nära.”

Sedan fattar eleverna pennorna och skriver. De får välja om de vill skriva något direkt till Han Kang, eller om vad som kunde ha varit annorlunda i deras egna liv. Många väljer det senare, och följer den tråd som förenar Han Kangs text med deras egna liv.

Hur skulle livet varit i Somalia? Skulle jag kunna gå i skolan och få en utbildning? Jag tror inte att min mamma hade varit intresserad av att föda barn i Somalia.

Istrabraq

Mitt liv hade varit annorlunda om mina två farbröder hade klarat sig efter födseln. Hur kände sig farmor efter att hennes två söner dog i hennes varma famn?

Zubeer

Snart kommer Han Kang och alla andra att kunna läsa några av elevernas texter på svenska, engelska och koreanska i årets Nobelhäfte.

Text: Annelie Drewsen, författare och projektledare för Nobel i Rinkeby och Tensta