Om några dagar ska vi träffa Jon Fosse på Rinkeby bibliotek. Jag möter klass 9 på Enbacksskolan i Tensta och ska ha den allra sista lektionen inför besöket. Vi börjar med att läsa en dikt av Fosse tillsammans.

i ljuset som inte är ett ljus

men som liknar ett ljus

och som går genom dagar och nätter

likt en hund

som nosar sig fram

Det är alldeles tyst när Anna Lindgren, svensklärare på Enbacksskolan, läser dikten högt för klassen. Under hösten har vi tillsammans närmat oss Jon Fosses verk. Vi har läst dikter, utdrag av hans prosa och delar av bilderboken ”Kant”. Den sistnämnda på originalspråket nynorsk. Eleverna läste då med överstrykningspennor i handen och markerade vilka ord de förstod, inte förstod och var osäkra på. Förståelsefärgen användes flitigast och färgade snart hela textstycket. Rynkade pannor slätades ut och skratt hördes när de norska orden öppnade sig. Gemenskapen med ett grannspråk gick från teori till erfarenhet. Ur de få gula osäkerhetsfälten formades hypoteser om ordens betydelse. Vad betyder verdensrommet?

– Det måste vara vardagsrummet!

– Eller vänta, det kanske är …

– Rymden. Universum!

En annan lektion läste vi dikten ”vem är det nu som behöver hjälp” och funderade på vem ”pojken med de stora händerna” kunde vara. Flera elever stannade upp vid att Fosse jämför sorg med ”ljudet av klockor/och vatten/över en gammal bygd”. En pojke kom att tänka på kyrkklockor och adhan, det muslimska böneutropet. En annan elev lade märke till diktens cirkelkomposition och en flicka skrev en egen dikt utifrån några rader i Fosses text. På ytterligare en annan lektion talade vi om betydelsen av ett modersmål och en pojke darrade på rösten när han när han läste om att tillhöra ett koloniserat urfolk. Men under darret var rösten stark och budskapet glasklart: ”Språket är allt.” Andra elever skrev om språk och tillhörighet, identitet, familj, släkt och hemlandet.

När vi läste ett kort prosastycke var det Fosses hantering av skiljetecken som väckte uppmärksamhet. Någon var provocerad redan från början, men vi läste texten med en undersökande blick. Vad är det egentligen Fosse gör med språket? Var är punkterna? Varför så många utropstecken i en och samma mening? Hur hänger skiljetecknen och meningsbyggnaden ihop med innehållet och vad gör det med oss som läser? Någon upplevde en känsla av panik i texten, någon annan kände oro. Det var inte bara blodet som sprutar som gjorde det, känslan finns i själva språkets form. Pusselbitar av förståelse lades till varandra. Efteråt formulerade flera elever det som en sorts aha-upplevelse. Så här skrev till exempel Yadi till Jon Fosse:  

”När jag läste texten ’Vattenpistol’ blev jag överraskad av sättet du utnyttjade punkt och utropstecken för att skapa en orolig känsla bara av att läsa. Något jag aldrig tidigare har upplevt.”

Ja, vi har läst, diskuterat och sett en och annan intervju med årets Nobelpristagare. Vi har dykt ner i textutdrag och funderat. Och nu är det sista lektionen innan klassen ska få träffa honom. Några kommer att stå på scen och berätta om delar av arbetet de har gjort. Alla som vill kommer att få tala med Jon Fosse vid ett bord som inga andra vuxna får sitta vid. Nu läser vi om ljuset som inte är ett ljus.

det är där vi finner vår plats

det är där vi finner den känsla

som gör att vi kan leva

detta förunderliga ljus

som kan mörkna

försvinna

i ett mörker utan slut

och som sedan

kan komma tillbaka

Ur tystnaden som uppstår efter högläsningen stiger elevernas röster.

– Det låter mer som en gåta än en dikt.

– Vi har alla ett ljus inom oss.

– Jag tänker på hopp, en bra dag och en ljusare framtid.

Det finns en frimodighet i gruppen. Tillsammans med sina svensklärare Anna Lindgren och Hans Repo har eleverna tidigare mött många texter och är vana att samtala om det lästa. Stämningen är nästan alltid nyfiken och respektfull. Båda flickor och pojkar vill gärna göra sina röster hörda.

Jag ber klassen fundera på ”känslan som gör att vi kan leva”. Vad är det och var finner vi den? Vem vänder vi oss till när det är mörkt?

– Jag vänder mig till Gud, säger en pojke och lägger ytterligare en pusselbit av förståelse till vårt gemensamma undersökning av Jon Fosses litterära verdensrom.

Text: Annelie Drewsen, författare och projektledare för Nobel i Rinkeby och Tensta

Dikterna ”vem är det nu som behöver hjälp” och ”ljuset som inte är ljus” är hämtade ur ”Långsam musik” (10-tal förlag, 2010) och översatta av Marie Lundquist.