Jag har läst många av Jon Fosses böcker och pjäser och jag vet att hans berättelser rymmer en vardag full av svårmod och död. Språket är skenbart enkelt. Där finns ingen cynism, kanske kan man säga att texterna är fyllda av medkänsla? Ordens poesi märker man särskilt när man läser dem högt.

Men hur kan man arbeta med Fosse och tolvåringar? Den frågan har jag fått ställa mig i år.

Den här hösten arbetar jag med en grupp tolvåringar på Rinkeby bibliotek. De träffas en eftermiddag i veckan i ”Bästa Biblioteksklubben”, där de läser och diskuterar böcker. Klubben leds av två bibliotekarier, Lena Laneus och Mona Suleiman, och den är lika populär som namnet lovar. Varje tisdagseftermiddag klockan halv fyra, när vi öppnar dörren till aktivitetsrummet där vi håller hus, står en förväntansfull skara barn på kö för att komma in.

När jag träffade barnen första gången i september kom åtta barn, lika många pojkar som flickor. Nästa tisdag hade de deltagande barnen tagit med sig kamrater ”för att det var så roligt”. Då blev det tolv barn, och deltagarantalet ökar för varje tisdag.

Biblioteksklubbens uppgift i höst är att göra ett tittskåp till Jon Fosse. Det ska göras av papper och kartong, det ska ställas ut på biblioteket i Rinkeby och det ska vara klart under Nobelveckan i december. Bilder och texter om skåpet ska också vara med i vårt häfte till årets Nobelpristagare. Och om Jon Fosse kommer till oss, vilket vi hoppas, ska några av barnen berätta om sitt arbete och visa tittskåpet för honom och en stor publik. Tidningar, radio och TV kommer också att vara närvarande på biblioteket.

Det är mycket barnen och deras föräldrar ska känna till och förstå. Varför arbetar vi i Rinkeby och Tensta med detta? Vad handlar egentligen Nobelpriset om? Godkänner föräldrarna att barnen medverkar och att de syns på foton?

Barnen får förklarande papper och tidigare Nobelhäften med sig hem, men ofta måste barnen kunna förklara eftersom de kan bättre svenska än sina föräldrar. Att gå igenom dessa papper noggrant och samla in dem med godkännande underskrifter tar tid, men gör också barnen och deras familjer till kunniga och ansvarsfulla medarbetare.

I september berättar jag om Alfred Nobels spännande liv, hur han kunde bli så rik och vad han gjorde med sina pengar. I år tillkännagavs litteraturpriset första torsdagen i oktober, redan tisdagen därpå kan vi börja arbetet med tittskåpet. Då har jag valt att det skulle handla om ”Sömnlösa”, den första berättelsen i boken ”Trilogin”.

Jag börjar med att berätta kort om Jon Fosse, sedan berättar och läser jag växelvis ur boken. Jag förklarar ingenting men iakttar att barnen lyssnar.

Berättelsen handlar om Asle och Alida, två ensamma, fattiga 17-åringar på en liten ö i Norge. Asle är föräldralös och har just blivit utkörd från båthuset där han bor. Alida har blivit utkörd från sitt hem och kallad hora av sin mamma eftersom hon är med barn.

Asle och Alida står utanför båthuset. Jag läser ur boken:

Nu har vi ingenstans att bo, sa Alida
och Asle svarade inte
Men det är ju hans båthus, så det är väl ingenting att göra åt det, sa Asle
Vi har ingenstans att bo, sa Alida
Det är ju senhöst, det är mörkt och kallt, och vi måste ju bo någonstans, sa hon
Och så blev de stående utan att säga något
Och jag ska ju snart föda, jag kan föda vilken dag som helst, säger hon
Ja säger Asle
Och vi har ingenstans att ta vägen, säger hon

Några rader senare står det:

Det är bara så, det är vissa som äger, och vissa som inte äger, säger hon
Och de som äger bestämmer över dem, oss, som inte äger, säger hon.
Det är väl så, säger Asle
Och så måste det vara, säger Alida
Det måste väl det, säger Asle

Barnen lyssnar stilla och storögt.

När boken är slut samtalar vi.

För att klara sig har Asle och Alida stulit både mat och pengar.

– Var det rätt av dem att stjäla? frågar jag.

Det tycker barnen.

– Hennes mamma skulle inte ha kallat henne … du vet … det där ordet, säger en flicka.

– Hennes mamma skulle ha hjälpt henne, tycker alla barnen. I en familj ska man hjälpa varandra.

– Du läser som en saga, säger ett barn.

Ja, hela berättelsen är som en saga. Något barn tänker kanske på hur Josef och Maria letade efter en trygg plats när Jesus skulle födas, ett annat barn tänker på hur det är att leva som flykting och hemlös.

Vi fortsätter samtala om Asle och Alida medan barnen tecknar figurer till tittskåpet. Dessa figurer ska sedan klippas ut och monteras. Till vår hjälp har vi konstnären Lotta Silfverhielm.

Ett barn tecknar en gravid flicka, ett annat tecknar en ung pojke med två kassar i händerna. Några pojkar vill teckna segelbåtar, andra barn tecknar gamla hus, ett värdshus, träd. Några flickor tecknar fiolen som Asle ärvt av sin döde far.

Tisdagseftermiddagarna går fort när vi läser, ritar, klipper, samtalar och skriver. Alla medarbetarna känner att de vill göra något riktigt fint.

”Jon Fosse kommer nog bli förvånad och glad när han får se ett tittskåp med sagan om Asle och Alida”, tror barnen i Bästa biblioteksklubben.

Ja, vi gör vårt bästa, om några veckor ska vi vara färdiga.

Text: Gunilla Lundgren, grundare och projektledare för Nobel i Rinkeby och Tensta