Inför tillkännagivandet av litteraturpristagaren 2022 senare i veckan träffar jag de två grupperna i årskurs 9 på Enbacksskolan i Tensta. Vi har redan studerat Alfred Nobels liv och bakgrunden till att Nobelpriset finns. Idag går vi igenom vad som kommer att hända på torsdag och kikar på några av de namn som brukar tippas som Nobelpriskandidater. Blir det kanske Ngũgĩ wa Thiong’o, Dubravka Ugrešić eller Jamaica Kincaid i år? Eller är det dags för Haruki Murakami? Kanske Adonis?

Nja, förmodligen någon helt annan. Men det är ändå något kittlande med att läsa namnen högt. Fnissigt och uppsluppet. Mest populärt blir namnet Ngũgĩ wa Thiong’o som flera i klassen gillar att säga. Eller är det hans vänliga ansikte som gör honom till en favorit?

Tidigare Nobelpristagare

Vi tittar även på bilder av några tidigare Nobelpristagare i litteratur och deras verk. Alla känner igen Abdulrazak Gurnah från förra året, men bilden av Selma Lagerlöf är det färre som känner igen.

– Är inte det Astrid Lindgren? undrar någon.

– Fick hon Nobelpriset?

– Nej.

När omslaget på ”Pärlan” dyker upp på projektorn går ett sus genom klassen.

– Det är ju … !

– Pärlan!

– Och Stefan …

Ja, klassen läste boken tillsammans med sin dåvarande svensklärare Stefan Ljungdahl i åttan, och alla minns såväl boken som läraren. Men författarens namn är inte lika lätt att komma ihåg. Med lite hjälp på traven kan de till sist konstatera att de har läst en bok av John Steinbeck, 1962 års Nobelpristagare i litteratur. 

Krigets kvinnliga ansikte

Som avslutning läser vi några utdrag av tidigare litteraturpristagares verk. Svensklärare Anna Lindgren högläser ett kort stycke ur Svetlana Aleksijevitjs ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och det blir knäpptyst i klassrummet.

– ”Det var mycket arbete, och inte bara kring döden, utan också kring själva livet. Det var inte bara så att man sköt och avrättade, minerade och röjde minor, bombade, sprängde och utkämpade närstrider. Man ägnade sig också åt att koka gröt, baka bröd, skura kastruller …”

Vi pratar kort om de vardagliga göromålen och kvinnors roll under kriget, men går sedan vidare till Toni Morrison. I ”De andra” skriver hon om hudfärgens betydelse i litteraturen och sambandet med rasistiska idéer i samhället, något som klassen redan funderat på utifrån ”The Hate U Give” av Angie Thomas. Abdulrazak Gurnahs ord om ”att komma från en plats och leva på en annan” väcker tankar hos ett par killar, som ivrigt börjar diskutera om de känner igen sig eller inte.

– Det är svårt att föreställa sig för oss som vuxit upp i Europa, säger en av dem.

Kanske blir krig, rasism, tillhörighet eller kvinnors livsvillkor något vi kommer att fördjupa oss ytterligare i utifrån årets pristagare? 

Röst och ro i poesin

Till sist är det dags att läsa en dikt av Tomas Tranströmer. Junus skiner upp. När klassen studerade svenska poeter och presenterade dem för varandra valde han just Tranströmer.

– Vill du läsa dikten högt? frågar Anna Lindgren.

– Ja! Ska jag läsa poetiskt?

– Gör det!

Han läser hela dikten ”I Nildeltat” med inlevelse, rytm och perfekt pausering. Så kommer de sista fyra raderna.  

”Det kom en dröm. Han var på en sjöresa.

I det grå vattnet uppstod en rörelse

och en röst sa: ”Det finns en som är god.

Det finns en som kan se allt utan att hata.”

Någon prasslar med ett papper. Anna Lindgren frågar vem rösten kan tillhöra, och en flicka svarar att hon tänker på något religiöst. Kanske gud? Men Junus är fortfarande kvar i läsningen och konstaterar helt kort:

– Det som är så fint med poesi är att man känner ro.

Annelie Drewsen, författare och projektledare för Nobel i Rinkeby och Tensta