Som jag tidigare berättat arbetar jag och Gunilla Lundgren i år tillsammans med Nobel i Rinkeby och Tensta. Arbetet sker under hösten och avslutas med att någon av pristagarna besöker Rinkeby bibliotek i december. Då överlämnas ett häfte som eleverna har gjort till pristagarna – med dikter, bilder och andra texter.

Sedan pristagarna i litteratur för 2018 och 2019 tillkännagavs har vi arbetat intensivt med eleverna i årskurs 9 på Enbacksskolan i Tensta. Parallellt har Gunilla Lundgren också arbetat med elever i årskurs 4 på Knutbyskolan i Rinkeby. För den som är nyfiken på hur detta arbete går till ska jag här försöka sammanfatta det vi gjort hittills.

Tillkännagivandet i Börssalen

Torsdagen den 10 oktober var Gunilla Lundgren och jag på plats i Börssalen för att höra vilka som skulle få 2018 och 2019 års Nobelpris. Tidigare år har även elever fått vara med, men i år fick de istället se alltsammans direkt på en skärm i Nobelprismuseets lokaler en trappa ner. I Börssalen kom flera personer kom fram och frågade Gunilla var eleverna var, och Björn Wiman saknade dem i en krönika i DN:

Det brukar vara fantastisk stämning i Börssalen, med allt från skolklasser från Rinkeby, larmande kvällstidningsreportrar och torsdagslediga flanörer ur det kulturbärande skiktet – en kaotisk litterär performance. I år, i den nyrenoverade Akademiens regi, är folkfesten borta.

Nåväl, prick klockan 13 öppnade Mats Malm dörrarna och tillkännagav att litteraturpristagarna var Olga Tokarczuk och Peter Handke. Gunilla och jag dröjde kvar en stund för att bläddra i pristagarnas böcker som fanns i Börssalen, sedan gick vi ner och pratade med eleverna.

Hela klassen och tre lärare hade kommit till Nobelprismuseet för att se tillkännagivandet. De fick även tillfälle att ställa frågor till Ebba Holmberg som är Nobelprismuseets ämnesexpert på litteratur. En av eleverna ville veta om kommittén läser böcker på originalspråk eller i översättning – och är det i så fall inte översättningen som belönas? Någon annan undrade vad som händer om pristagaren hinner dö före prisutdelningen i december.

När eleverna åkte tillbaka till Tensta började Gunilla och jag att planera vårt kommande arbete. Ingen av oss hade läst något av pristagarna, men vi hade bestämt oss för att presentera en var för klassen veckan därpå. Vi drog lott och det slutade med att Gunilla tog hand om Olga Tokaczzuk – medan jag fick Peter Handke.

Jakten på pristagarnas böcker

Nu började jakten på böcker!  Ett enda exemplar på engelska lyckades vi lägga vantarna på i Gamla stans bokhandel och Gunilla hade en bok av Olga Tokarczuk hemma. Under helgen fann vi två personer som kunde langa litteraturen vi behövde. Med stor tacksamhet plingade jag på hemma hos Jan Henrik Swahn som översatt Olga Tokarczuk till svenska och Bengt-Erik Engholm som hade en hel trave böcker av Peter Handke i sin hylla. Gunilla och jag kastade oss över böckerna – samt tidningsartiklar och program på tv och radio om pristagarna!

Pristagarna presenteras för klassen

Tisdagen den 15 oktober presenterade vi de två pristagarna för klassen i Tensta. Gunilla berättade om Olga Tokarczuk och jag om Peter Handke. Det blev kanske lite väl mycket historia och politik, men så är det ju två författare som vuxit upp på platser och verkat i en tid då sådana frågor aktualiseras. Inte minst Handkes uttalanden kring kriget i Jugoslavien måste beskrivas och diskuteras. Den här lektionen läste vi inte några texter, utan lät eleverna skriva fritt utifrån två frågor med anknytning till pristagarnas verk.

Till Olga: Vad är en fri människa?

Till Peter: Vad är en lyckad dag?

Jag skulle gärna citera  några av texterna, för där fanns väldigt fina och välformulerade tankar, men håller på dem tills häftet är klart i december.

Föreläsning om alla årets Nobelpristagare

Det är inte bara litteraturprisen som ska studeras! Alfred Nobel angav faktiskt fem priser i sitt testamente. Därför kom Charlotta Jeppson och Peter Järver från Nobelprismuseet till Enbacksskolan den 21 oktober. De föreläste för hela högstadiet om alla årets pristagare, alltså medicin, fysik, kemi, fred och litteratur. Trots strulande teknik lyckades de förklara en del riktigt krångliga saker så att i alla fall jag förstod.

Eleverna läser pristagarnas texter och skriver

Självklart ska eleverna läsa litteraturpristagarnas texter. Gunilla och jag har alltså valt att arbeta med en pristagare var. Den 22 oktober läste halva klassen  ett utdrag ur Peter Handkes bok ”Barnberättelse” tillsammans med mig och Stefan Ljungdahl, som är svensklärare. Den andra halvan kommer att läsa en text av Olga Tokarczuk med Gunilla.

Jag var lite nervös före lektionen. Hur skulle det funka med en så pass svår text? Handkes texter kräver koncentration och en stor del av läsupplevelsen ligger i att uppfatta vad han gör med språket. Det är dessutom en berättelse som inte är omedelbart tillgänglig för 15-åringar, eller?

På 60 minuter hann vi ändå komma ganska långt in i Handkes språkliga värld. Jag började med att återkoppla till lektionen då vi presenterade pristagarna och påminna om vad boken ”Barnberättelse” handlar om: en man och hans första tid som far till ett barn. Peter Handke har en dotter som heter Amina (född 1969) och boken lär vara åtminstone delvis självbiografisk.

Därefter uppmärksammade jag eleverna på några språkliga egenheter som finns i texten, såsom att Handke inte namnger personerna i boken utan betecknar dem som barnet/det och den vuxne/han/mannen. I vissa scener använder han istället en situationsbunden beteckning som den uppväxande och den inträdande. Eleverna undrade om detta var typiskt för tyska, men varken Stefan eller jag hade något tvärsäkert svar.

Som ytterligare stöd beskrev jag även de scener som texten skulle innehålla, där den sista är det ögonblick då den vuxne får se sitt nyfödda barn för första gången genom en glasruta. För att eleverna skulle förstå situationen visade jag även en bild av ett sjukhus där sköterskor håller upp ett barn för en man på andra sidan en glasruta.

Sedan läste jag de första 2–3 sidorna i boken högt, med uppmaningen att eleverna skulle fokusera helt på texten och att det var okej att inte förstå allt. Det blev knäpptyst.

Efter läsningen plockade Stefan och jag upp några tankar om texten, och delade sedan ut kopior av ett kortare utdrag (scenen vid glasrutan). Nu läste Stefan detta avsnitt högt, och uppmuntrade eleverna att följa med på pappret. Jag tror att eleverna uppskattade att höra sin lärares bekanta och trygga högläsningsröst.  Återigen fick de komma med kommentarer och frågor. Intressant nog kunde de uppfatta väldigt mycket. Vi snuddade vid Handkes växlingar av tempus, relationen mellan mannen och kvinnan i texten, distansen som skapas genom tredjepersonsperspektivet samtidigt som texten kommer väldigt nära – samt förklarade enskilda ord som anblicken, sammansvuren och med ens. Att Stefan och jag ledde detta tillsammans var bra, för då kunde han knyta an till tidigare läsning i klassen och moment i sin undervisning – medan jag har hunnit läsa mer av Handkes verk och har ansvar för texterna till häftet.

Slutligen fick eleverna skriva ner sina tankar och funderingar om texten. Några flickor i klassen diskuterade hur de skulle förhålla sig till Handkes kontroversiella uttalanden om kriget i Jugoslavien. De fick själva välja hur de skulle formulera sig.

Även här blev det flera riktigt fina texter, men dem sparar jag också till häftet.

Eleverna skriver om övriga Nobelpris

Alla årets Nobelpristagare ska presenteras i häftet, så efter lektionen om Handke tog jag med några elever som fick skriva och teckna med mig. Läraren Anna Lindgren hjälpte också till. Med utgångspunkt i Charlottas och Peters föreläsning och Nobelprismuseets lektionsmaterial lyckades vi kort och koncist sammanfatta alla priser. Det blev även några bilder som illustrerar universums expansion (fysikpriset), andning på hög höjd (medicinpriset), litiumjonbatteriet i mobiler (kemipriset) och Etiopiens premiärminister (fredspriset). Jag tror aldrig jag har varit så väl inläst på Nobelprisen som i år och det är tack vare Nobelprismuseets utmärkta pedagoger!

På torsdag fortsätter Gunilla att arbeta med Olga Tokarczuks texter. Jag vet att hon kommer att läsa ett utdrag ur ”Löparna”.

Annelie Drewsen, författare och projektledare