Det går snabbt. Från text, via högläsarens röst, till tankar och diskussion. Ett stycke ur Annie Ernaux bok ”Åren” landar i en grupp nior på Enbacksskolan i Tensta. Det handlar om en annan tid, om ett annat land, men omgivningens blick på flickan – ”allt hos dem var föremål för allmän övervakning från samhällets sida” – är något som alla omedelbart förstår.
En flicka tar ordet först, rösten stadig, någon kanske skulle säga kaxig. Fler flickor hänger på, ramar in varandras yttranden med den kollektiva erfarenheten.
– Alltså om en tjej har legat med någon så går snacket direkt.
En pojke tar till orda, får medhåll, någon annan säger emot. Ljudvolymen stiger, röster som försöker överrösta varandra.
– Ingen far ska acceptera att en tjej är ute klockan två på natten!
Mothugg, invändningar. Ska fadern acceptera att hans son är det då?
– Nej, det ska vara samma regler för båda.
Möjligen är övertygelsen inte lika bergfast längre. Är uttalandet en tanke som uppstår nu? En anpassning till omgivningens förväntningar? En föreställning i förändring?
Tillbaka till texten. Vad är det Ernaux vill säga?
– Vi är fortfarande långt ifrån jämställdhet, föreslår en flicka.
Nästa text ur samma bok handlar om skolan i den där avlägsna tiden. Det är ett stycke som kräver en större gemensam ansträngning för att förstå. Här finns ord som ställer sig i vägen. Hierarkier, tillsynslärarinna, absolut underkastelse. Precis som med prismotiveringen i början av lektionen tar vi oss an orden tillsammans. Börjar med det vi förstår, vecklar ut mer av ordens betydelser tillsammans. Erfarenheter av bussresor i kollektivtrafiken – ”man är många personer” – erbjuder en väg in i Svenska Akademiens formulering om ”det personliga minnets kollektiva ramar”.
Vi använder våra liv för att läsa texten, tar hjälp av varandra. Läraren Anna berättar om sin tid som 17-årig utbytesstudent i Frankrike, om utskällningen hon fick efter att ha begått det stora misstaget att ställa en fråga.
Var i texten beskriver Ernaux det som Anna just beskrev? Ungdomarnas blickar rör sig över pappret, händer höjs. En flicka läser två meningar.
– ”Rätten att ställa frågor tillkom bara lärare. Om vi inte förstod ett ord eller en förklaring var det vårt eget fel.”
Frågeställandet som ett privilegium. Så långt ifrån där vi nu är – eller? Samtalet fortsätter, nya kopplingar mellan texten, livet och tiden uppstår hela tiden. Så småningom tas pennor fram, brev till en fransk författarinna börjar formuleras. Chère Annie …
”Jag och min klass har läst en bit av boken ’Åren’. Jag blev upprörd och det kändes som om jag var i din situation.”
”Jag tycker att elever i skolor ska kunna få ifrågasätta och ställa frågor, för man behöver höra andras tankar och idéer om allt.”
En pojke sitter med pennan i handen, har ännu inte formulerat något till Annie Ernaux. Jag går fram till honom, sätter mig på huk vid hans bänk. Han är fortfarande uppe i varv efter jämställdhetsdiskussionen, säger något som redan sagts med tvärsäkerhetsrösten.
– Men hur tror du att ditt liv skulle vara, om du hade varit född som flicka?
Spänningen i hans kropp släpper, blicken söker efter något, rösten sänks.
– Det skulle vara som att vara i ett fängelse.
Han fattar pennan igen.
Annelie Drewsen, författare och projektledare för Nobel i Rinkeby och Tensta
